Mer om mig


Jag är född 1966, kommer från Hälsingland, bor i Uppsala sedan många år med mina två ungdomar.


Jag utbildade mig till beteendevetare i slutet på 80-talet och har sen dess arbetat som utbildare och konsult till chefer, arbetsgrupper och ledningsgrupper i olika slags förändringsprocesser. År 2011 fick jag en utmattningsdepression. Det tog mig ca ett år att bli återställd och sjukdomen satte igång en läkningsresa som ändrat min livsbana.


Numera delar jag min tid mellan mitt tidigare arbete samt att arbeta som Resanterapeut– min passion finns här. Jag vet att Resanterapi kan förändra en människas liv och att det kan läka oro, ångest, depression, sjukdomar och negativa handlingsmönster samt reaktioner.


Min formella kunskapsbas är en fil kand i beteendevetenskap vid Uppsala universitet i början av 90-talet. Jag läste personal- och arbetslivsfrågor med huvudämnena psykologi, sociologi och pedagogik och har efter utbildningen som avslutades 1991 arbetat med ledarutveckling och organisationsutveckling.


Sedan många år är jag seniorkonsult i företaget noden ab. En kognitiv terapiform som jag också vidareutbildat mig i (Ersta högskola, 15p, 2005) är s k lösningsfokuserad terapi. Jag har också i många år arbetat som coach/ bollplank till chefer.


När jag 2011 fick en utmattningsdepression så blev Resanterapin min väg till läkning. Resanterapi är en guidad meditation där man går till sitt klokaste inre och ges möjlighet att förlåta det som gjort oss ledsna, slutna och skapat rädsla. Jag gjorde tre sessioner när jag var sjuk. Det bidrog starkt till min läkning och jag bestämde mig där och då att ”när jag är frisk igen ska jag utbilda mig i Resanterapi”. År 2013 startade jag min utbildning och är blev 2015 ackrediterad Resanterapeut. Jag är utbildad av Brandon Bays som startade The Journey för ca 20 år sedan i Kalifornien.

Until you have found the fire inside yourself you won´t reach the spring of life.  

     

Rumi

Mitt wake-up-call och läkningsresa 

Texten nedan är skriven år 2013, två år efter den akuta fasen med utmattning.


Sommaren 2011 när jag just fått semester efter en intensiv arbetsvår så rasade min kropp och mina mentala funktioner fullständigt. Först trodde jag det skulle gå över – utarbetad hade jag varit tidigare – det brukade bli bra efter en veckas semester. Dock, när två veckor gått så kändes allt fortfarande tungt på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.


Så här kände jag mig den där sommaren;

• Energinivån var noll – att ta sig ur soffan kändes ibland omöjligt. Jag ville bara sova.

• Jag fick raseriutbrott över vardagligheter

• Fick ibland kortslutning i hjärnan, minns att jag körde bil en dag och inte visste hur jag skulle växla.

• Kroppen strejkade på många olika sätt ( te x hjärtklappning, mag- och tarmproblem, utslag, rosacea, tinnitus)

• Tappade livsgnistan, kände inte att tillvaron hade mening längre, det var som att viljan och lusten till livet hade försvunnit. Med den känslan fanns också en stor trötthet och förstås rädsla och även en stor sorg som jag knappt vågade röra vid. Var det inte mening att livet skulle vara mer än så här? Skulle det här fortsätta resten av mitt liv?

• Fick panik och grät inför tanken att träffa människor- en konstig och svår situation när man som jag arbetar med människor och är en social person privat.

• Jag hörde vad min familj sa till mig men jag förstod inte. Det var som att länken mellan mig och till och med mina allra närmaste inte fanns, jag ansträngde mig för att kunna lyssna och förstå, men det fanns en osynlig skärm mellan mig och omvärlden. Jag förstod inte vad det som sades till mig hade med mig att göra.

• Jag orkade inte – förmådde mig inte – att prata med andra. Det var en oerhörd ansträngning att delta i en konversation. Jag ville bara vara tyst. Helt tyst och utan krav på nån som helst interaktion.


Situationen fortsatte såhär, akut i ca tre månader och med en gradvis förbättring under året som följde. Efter ca ett år var jag återställd. Det som hände det året förändrade dock min livsväg. I processen för att läka gjorde jag flera viktiga saker som fick mig att se en djupare, mer sann verklighet.


Jag hade i hela mitt yrkesliv som beteendevetare arbetat med kognitiva metoder för beteendeförändring. Jag levde i stort efter tron att ”vi är våra tankar”. Jag förstod inte att det finns djupare kunskap bortom tankarna. Jag förstod inte att tankar styrs av tvivel och rädsla. Jag levde med tankar, tankemönster och föreställningar som gjorde mig olycklig. Jag förstod inte alls att det som är jag – djupast där inne – är oändligt mycket klokare än de tankar som jag bär med mig.


När jag fick utmattningsdepressionen så insåg jag efter de första akuta veckorna att jag aktivt borde ta hjälp. Kloka och välmenande människor runt mig rådde mig att ”gå och prata med nån”. Och den första tanken var förstås att gå till en KBT-terapeut- för att kunna ”hantera livet” på ett bättre sätt framåt. Men något inom mig sa neej- Mona, du har missbrukat det här med ”positivt tänkande” och tvingat dig att tänka att saker är bra som inte är det!! Det är nåt annat som behövs nu.


Och så där som livet hjälper oss ibland så fick jag– via en tidningsartikel – läsa om en känsloterapi där man arbetar med känslor och förlåtelse och inte med tankarna. Jag grät när jag läste artikeln och förstod att jag skulle pröva det. Än i dag förstår jag inte hur jag vågade göra något så annorlunda. Kan bara förklara det som att längtan att må bättre var starkare än rädslan.


The Journey- eller Resan, gav mig fantastisk läkning. Jag gjorde tre ”resor” den hösten och det var helt magiska upplevelser. Jag grät floder, jag kände saker mitt medvetna tänkande inte kunde omfatta och dessutom- mitt professionella jag fick skämmas över att jag inte visste vad känslor var!? Hur kom det sig att jag som beteendevetare inte kunde skilja sorg från vrede, ilska från förtvivlan? Och inte nog med att jag inte visste vad jag kände, jag hade dessutom inget språk för det jag kände djupast där inne.


Det blev ett ytterligare uppvaknande – hur kunde jag ha fullständigt blundat och förträngt den dimensionen? Och wow- att det via känslorna finns en väg till den kraft och energi som kan läka och helt förändra en person? Nu, två år senare, så förstår jag att det inte var konstigt att jag hade missat det här – jag hade ägnat massor av kraft åt att trycka undan de av mina känslor som jag bestämt inte var ”tillåtna”. Överlag tyckte jag att känslor mest var ganska besvärligt. Jag lovade mig själv att, när jag blivit helt frisk, testa en helgkurs i Resan för att känna efter om jag kunde använda Resan i mitt arbete som beteendevetare.


Förutom Resanterapin den där hösten fick jag också värdefull hjälp i läkandet av en näringsterapeut och EIS-analys, promenader i naturen, vila och självkärlek. Och på den vägen har jag fortsatt. Två år senare, år 2013, startade jag min utbildning till Resanterapeut. Den där helgkursen följdes av ett antal kurser runt om i Europa och av 45 case-studies med fantastiska "försökspersoner" som jag fick öva på. Alla nya kunskaper och insikter om livet – och vad det betyder att vara människa fullt ut – fortsätter att fördjupas. Jag är oerhört tacksam för mitt ”wake-up-call”- utmattningsdepressionen som fick mig att ändra riktning i livet. Jag är också djupt tacksam för att jag nu får arbeta med Resan och bidra till att andra människor finner sin väg i livet, sin hälsa och sin livsglädje.